22.3 ca kl.8 gick fostervattnet, jag vaknade på morgonen och kände hur det började sippra..föröskte väcka Oskar, hade ingen aning om hur mycket som kom därifrån. Sprang nu till vessan och märkte att nå nu kan det inte vara annat. Omtumlad och förväntansfull gick jag tillbaka till sovrummet till min käre make och mötte hans "nå äntligen" blick. Vi gick nu på här hemma en stund, åt gröt och jag skulle med all makt städa men Oskar fick oss iväg. Regelbundna sammandragningar hade jag inte..om jag hade sammandragningar överhuvudtaget. Pixie lämnades över i all hast till Kati som kom ut till bilen och önskade lycka till..
10.40 var vi inskrivna och jag blev kopplad till ktg och försökte via den se hur sammandragningarna kom..så nu efter förlossningen kan jag säga att ordentliga sammandragningar var det ej fråga om..Öppen 2-3 cm var jag då
Eftersom jag var strept. + skulle förlossningen sättas igång senast kl.14..så jag och Oskar sökte upp trappor och gick upp och ner i dom....utan resultat. Så syntocin dropp blev påsatt och inom 1 h hade jag verkligt sjuka sammandragningar. Klarade mig bra i början av att andas rätt och av den trygghet jag kände i Oskar, han var helt super, skulle aldrig klarat det utan honom. Han var där nära nästan hela tiden och försökte massera ryggen och såg till att jag drack. Jumppa bollen kändes lättande en liten stund och 1,5 h stod jag i duschen. Kl.20 visade det sig att jag var uppe 4 cm, uppgiven blev jag och ångesten kom när jag insåg att jag inte ens var halvvägs. I ett tillstånd av otrolig trötthet och smärtpåverkan sattes droppet av, i den tron att sammandragningarna skulle avstanna och jag skulle få vila en stund.
Men nej, genast började mina egna sammandragningar som dessutom var ännu smärtsammare! I det skedet började jag andas lustgas, mådde då verkligt illa sen flera h tillbaka men lustgasen lättade på illamåendet och tog bort toppen av smärtan. Hade nog också en lite annan effekt, kände mig lite "hög" och kunde genom det få lite distans till smärtan (kan ej förklara på annat sätt)=) Minns att jag tänkte i ngt. skede att jag missbrukade lustgasen eftersom den gav en sån skön känsla. Bebisens puls steg alltid när sammandragningar kom och jag tänkte att oskar satt och övervakade om jag nu på riktigt hade sammandragningar genom att följa med ktg-kurvan..:)
Kl.22 var jag uppe 5 cm, även i detta skede kom ångesten över mig och jag kände hur en känsla av hopplöshet ville ta över. I detta skede övervägde jag att ta epidural som jag så starkt stått emot, men höll mig som tur till att i stället låta dem bedöva livmodermunnen. Bedövningen lades 22.35 och gjorde fruktansvärt ont och lättade överhuvudtaget inte smärtan. Efteråt förklarades det att bedövningen antingen har en bedövande effekt på smärtan eller så gör den sammandragningarna mera effektiva, vilket hände i mitt fall. Ungefär 1 h efter detta kom nästa ångest attack, och jag bestämde mig för att i detta skede ta epidural om det fortfarande gått lika långsamt framåt.
Till min förvåning var jag uppe 8 cm, och kände en sån lättnad och glädje. Sammandragningarna var i det skedet outhärdliga och enda sättet att kunna existera var att snabbt försöka gå fram och tillbaka. ca 15 min efter detta började jag få krystningsbehov och jag kunde inte hålla tillbaka, ringde snabbt efter barnmorska som undersökte mig på pallen och hon gav mig lov att börja krysta. Oskar sökte sig i det skedet tillbaka till mig och det kändes underbart att veta att det snart skulle vara över. Hörde bakom mig min man som skrattade och det kändes så lättande och sporrade mig att snabbt få det överstökat. 23.55 började jag krysta, minns att jag krystade ca 5 ggr. Gjorde något alldeles fruktansvärt ont när jag kände hur vår käre dotter rörde sig och ville ut. Skrek av smärta, fastän jag tidigare sagt åt Oskar att "jag tänker då int skrika"..
00.01 föddes vår dotter och jag gråter när jag tänker tillbaka! Plötsligt var hon, vår juvel bara där. Direkt blev hon satt till mitt bröst där jag satt på pallen..alldeles underbar! Upp till sängen slapp jag och liggande där var mitt livs lyckligaste och mest lättande stund. Hade mannen som jag älskar över allt annat bredvid mig och vår dotter, frisk i min famn.
